Åsså gick proppen, men jag vågade inte!

I onsdags ringde underläkaren jag pratade med den 17 september på Umeå lasarett. Hon hade inget att säga om min ryggstatus map röntgenbilderna, hon hade inte ens tittat på dem. Tydligen så hade Michal gjort det och eftersom det hade uppstått en vakans på op så blev jag erbjuden den platsen, ooooooppps rackarns va fort det gick nu då!!!
 
Det är klart att jag blev glad, rädd omtöcknad etc etc! Men NEJ, jag tackade nej! Förstår ni hur det känns att ta det beslutet? Jag vill ju ha tid att förbereda mig mentalt men framförallt få veta vad de nya röntgenbilderna "sa" om min rygg. Är jag sämre, bättre eller oförändrad? Jag kan inte för mitt liv förstå hur de kan tro att jag ska lägga mig på "slaktbänken" med två dagars varsel??!! Men tvivlen kommer alltid att finnas där och det gör mig så oerhört ledsen, gjorde jag rätt som tackade nej? Ni som gjort en liknande steloperation vet vad jag talar om då det gäller smärta, det går inte att beskriva det man går igenom veckorna efter en sådant ingrepp!
 
Nu är det som det är och jag står nu uppställd på den ordinarie operationslistan, vilket innebär att jag kommer att erbjudas operation inom tre månader. Det känns mycket bättre för då hinner jag få prata med min ortoped och få veta min status. Jag hinner förbereda mig på alla plan och inte minst, jag missar inte all höstens jakt å det är värdefullt för mig fastän jag kanske bara kan vara med var tredje eller fjärde gång! Så äre ba!!!
 
Förresten, det är för jäkla synd att OM finns!!!
 
Ju fler beslut du tvingas göra på egen hand, desto medvetnare är du om din frihet
att välja! / Thornton Wilder
 
dan

Kommentera bloggen här!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0