Snart är de här!

Härligt att om någon morgon få höra hur stararna har kommit, å med sitt tjatter tala om att nu du är det vår!
 
Visst är de riktigt granna dessa starar?! Ursäkta det lite suddiga kortet, det är taget med en Iphone 4.
 
Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom den är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och har i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt.
 

Staren är främst välkänd genom sin sång och är en mycket duktig härmare. Staren har en stor geografisk utbredning och genom introduktion på andra kontinenter är staren idag en av de vanligaste fåglarna i världen. Dock har bestånden i Europa, efter en markant ökning på 1800-talet, sedan 1960-talet minskat mycket kraftigt. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt.

 

Staren har en kroppslängd på 19 till 23 cm och är därmed något mindre än en koltrast. Den mäter 37–42 cm mellan vingspetsarna. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Hanar som tillhör nominatformen väger i genomsnitt 81 g, honorna med sin genomsnittliga vikt på 76 g är något lättare.

I vinterdräkt är kroppen svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans och fjädrarna har vita till beigefärgade spetsar. Hela kroppen framstår därigenom som ljust fläckig. Vingarna och stjärtfjädrarna är svartbruna med ljusbrun bräm, armpennorna är dessutom beströdda med metalliskt glänsande fläckar. Praktdräkten framträder tidigt på året genom nötning av de ljusa spetsfläckarna på kroppsfjädrarna. Kroppen är då i sin helhet svartaktig och metalliskt glänsande. Näbben är gul i praktdräkt och svartaktig i vinterdräkt. Benen är rödbruna. Ögonens regnbågshinna är mörkbrun hos hanen och ljus hos honan.

Könen skiljer sig endast obetydligt åt. Honor är något mindre intensivt metallglänsande än hanar och punktteckningen på kroppen behålls oftast tydligare hos honor i praktdräkt. Undernäbbens bas är hos hanen i praktdräkt blågrå, hos honan gulvit eller svagt rosa. Juvenila starar saknar metallglans, kroppen är gråbrun men strupen något ljusare. Den har ett diffust ljust ögonbrynsstreck och örontäckarna är något mörkare. Vingarna är mörkbruna med ljus bräm och är utan metallglans. Näbben är matt brunsvart och benen gråaktigt rosa.

 

När de juvenila fåglarna genomför sin första ruggning i slutet av juli till september till första vinterdräkt ruggas först kroppsfjädrarna till svarta fjädrar med vita prickar. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud. På marken går staren snarare än hoppar. Flykten är direkt och snabb, flyktprofilen triangelliknande med kort stjärt.

 

Sången framförs hela året oftast från en exponerad utkiksplats, under häckningstiden oftast i häckningshålans omedelbara närhet. Intensivt sjungande starar burrar upp fjäderdräkten och flaxar med de utspärrade vingarna. Staren är beryktad för sitt "hånskratt". Den ihållande, pladdrande sången består av ett flertal stigande eller fallande piptoner, smack-, visslings- och skallerljud, samt imitationer av olika former av ljud som fågel- och andra djurläten eller ljud från människan och staden. Ofta efterhärmas exempelvis vaktelns, ormvråkens eller tofsvipans läten. Andra exempel på härmningar är hundskall, buller från gräsklippare eller ringsignaler från mobiltelefoner. Varningslätet skiljer sig beroende på hotet. För flygande fiender (kråkor, rovfåglar och så vidare) varnas med ett snabbt upprepat, skarpt, mycket kort "spett, spett", för fiender på marken med ett upprepat, långt utdraget "brrrrrrrt" eller "tschrrr".

 

Man har påvisat att behovet bland starar att sjunga, precis som hos alla tättingar, är en instinkt. Däremot är inte sången i sig en instinkt utan något som de lär sig av sina föräldrar. De flesta arter bland tättingarna lär sig sjunga under de 60 första dagarna och för starar krävs det att denna inlärning sker i ett socialt sammanhang med andra artfränder. Det vill säga att man inte kan lära upp en ungfågel med hjälp av inspelade fraser. Om en ungfågel inte lärs upp att sjunga kommer den aldrig att behärska sång och kommer förmodligen aldrig att attrahera en partner och få ungar.

 

 Vilket underbart gäng!
 
Staren har ursprungligen en palearktisk utbredning till största delen söder om polcirkeln och den finns allmänt i Europa och i mellersta Asien österut till Kina. Staren bebor nästan alla typer av terräng. Den bebor de boreala och tempererade zonerna, samt den nordligaste delen av medelhavszonen, i Europa och Asien från Island och Norge i väster, till centrala Sibirien och nästan ända till Bajkalsjön i öst. I Europa ligger den norra utbredningsgränsen vid Nordkap och på Kolahalvön, längre österut vid norra Ural, och avviker i västra Sibirien tillbaka till ungefär 60° nord. Utbredningens sydgräns löper i Europa genom norra Spanien, södra Frankrike, Italien, Jugoslavien och norra Grekland; i Asien genom Turkiet, norra Irak och Iran, Afghanistan, Pakistan och nordvästra Indien bort till nordvästra Mongoliet.
 

I Europa har staren en heltäckande utbredning. Den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt. Staren förekommer även i städer, i de större städerna kan den ses i de mest centrala delarna. Den högsta tätheten uppnås i områden med hålrika trädgrupper och angränsande ängsmark för födosök.

 

Staren utgör typarten för släktet Sturnus och beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Linné i den tionde upplagan av Systema naturae. Vilka arter som placerats i släktet Sturnus har varit omdiskuterat och fylogenetiska undersökningar har visat att exempelvis rosenstare och amurstare inte alls är så nära släkt med de europeiska stararna, som man tidigare ansett, utan närmre besläktad med majnastaren vilket har resulterat i en rekommendation att rosenstaren får återta sin tidigare placerng i släktet Pastor, under namnet Pastor roseus, och majnastaren placeras i släktet Agropsar och får det vetenskapliga namnet Agropsar sturninus.

OBS: All fakta hämtad från Wikipedia!

 

En sann vän är en sällsynt fågel! /Latinskt ordspråk

 

dan


Kommentera bloggen här!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0