Leder kiss ström?
Med feber i kroppen och en rygg som värker som ett "kärnkraftverk" är det svårt, nära nog omöjligt, att sitta och komma på något att blogga om. Dessutom har jag inga nya bilder att visa då kameran stått orörd i snart en vecka! Därför så får det bli en repris från fredagen den 27 februari 2009, som en del av er förhoppningsvis inte läst än. Håll till godo!!
Idag hittade jag en bild jag tagit på kor, i min fotosamling på datorn. Då drog jag mig till minnes en liten episod som tilldrog sig för länge sen. Det var på den tiden då allt var spännande och inga måsten tyngde, det var i min barndom.
Denna lilla berättelse utspelade sig en sommardag när jag var 12 år och gick i femman. Jag gick i skolan i Själevad, ett litet samhälle strax utanför Örnsköldsvik. Jag och min kompis Stefan, som är ett år yngre, var ute på den dagliga upptäcktsfärden i Guds sköna natur. Den dagen kom vi att hamna vid en kohage med några fina svartvita kor idisslande gräs i den behagliga sommarsolens grönska. Det var då som jag kom på att vi måste testa om kiss leder ström. Det blev en obehaglig överaskning, i vart fall för Stefan!
Vad bilder kan få en att minnas!
Som sagt så var jag och Stefan ute och kollade in djur i den varma sommarsolen. Det var framförallt insekter vi skulle kolla på denna dag. I vart fall så hamnade vi vid en kohage. Denna kohage hade ett stängsel runt omkring och detta stängsel var strömförande. Det var då jag drog mig till minnes något jag lärt mig i skolan på OÄ timmarna. OÄ (orinteringsämnen) var på den tiden det ämne spände från natur över till historia och samhällskunskap. Idag är ämnena i skolan uppdelade i SO, samhällsorienterande ämnen, och NO, naturorienterade ämnen. Nåväl! När vi stod där så kom jag ihåg vad min lärare, Ulla Lundberg, lärt mig, att saltvatten leder ström eller var det tvärtom? Som vi alla vet innehåller kiss salter och detta fick mig att komma på idén att testa min lärdom. Nu skulle jag få svar på frågan som jag inte hade något entydigt svar på, leder kiss stöm eller är det tvärtom. Sagt och gjort så övertalade jag Stefan att vara med i mitt lilla expriment för att få klarhet.
Jag tycks minnas än idag att korna i hagen log åt vårt lilla expriment. Kanske de log åt min feghet?
Vi drog ner våra byxor och vände oss mot elstängslet. På tre skulle vi samtidigt kissa på eltråden. När vi unisont kom till tre så sviktade mitt mod, med det gjorde inte Stefans. Han kissade med den påföljden att han stöp som en oxe. Han helt enklet föll raklång baklänges som en fura medan kisstrålen likt en glänsande stråle påminde om en liggande Manneken Pies. Ni vet den lilla pojken som står fontän i Bryssel. När Stefan låg där till synes livlöst kissandes mot skyn, vad gjorde jag då? Jo jag sprang, jag sprang utav bara den och jag stannade först när jag kommit på ett betryggande avstånd från den kissande livlösa kroppen. När jag vände mig om såg jag att Stefan började röra på sig och så småningom satte sig upp. Jag ropade och frågade hur det gick och när han kvicknat till så pass att han förstod vad som hänt uppgav han ett hjärtskärande skrik som övergick i ett rasande vrål, blandat med gråt. I ett huj kom han upp på benen och satte fart mot, ja just det, mig! Jag vände på klacken och sprang allt vad jag orkade och hann nätt och jämt hem för att i trygghet låsa in mig på mitt rum.
Slutar min berättelse här? Nä inte riktigt. Senare på kvällen så blev det rätts- och skiparting! Både Stefan och hans mamma kom på besök hem till oss och jag fick stå till svars varför jag lurat den unga Stefan att göra som han gjorde. Jag som var ett år äldre skulle väl veta bättre, tyckte Stefans mamma. Jag minns inte vad jag sa men bannor fick jag och be om förlåtelse fick jag också göra. Några dagar senare ringde jag Stefan och frågade om vi skulle göra något tillsammans och det skulle vi, allt var som glömt. Ilska gick fort över när man var ung och det var ju tur för mig denna gång.
Mycket roligt kan man minnas från sin ungdom. Framförallt så kommer minnena fram när ser saker som man känner igen eller ibland bara av att man känner vissa dofter. Sen är det ju så att vissa saker kommer för alltid att etsa sig fast i minnet och denna lilla historia hör sannerligen till en av dem, framförallt för Stefan!
Jag och Stefan letar småkryp. Jag är den främre av oss.
Alla behöver sina minnen. De håller betydelselöshetens
varg utanför dörren. / Saul Bellow
dan
Idag hittade jag en bild jag tagit på kor, i min fotosamling på datorn. Då drog jag mig till minnes en liten episod som tilldrog sig för länge sen. Det var på den tiden då allt var spännande och inga måsten tyngde, det var i min barndom.
Denna lilla berättelse utspelade sig en sommardag när jag var 12 år och gick i femman. Jag gick i skolan i Själevad, ett litet samhälle strax utanför Örnsköldsvik. Jag och min kompis Stefan, som är ett år yngre, var ute på den dagliga upptäcktsfärden i Guds sköna natur. Den dagen kom vi att hamna vid en kohage med några fina svartvita kor idisslande gräs i den behagliga sommarsolens grönska. Det var då som jag kom på att vi måste testa om kiss leder ström. Det blev en obehaglig överaskning, i vart fall för Stefan!
Vad bilder kan få en att minnas!
Som sagt så var jag och Stefan ute och kollade in djur i den varma sommarsolen. Det var framförallt insekter vi skulle kolla på denna dag. I vart fall så hamnade vi vid en kohage. Denna kohage hade ett stängsel runt omkring och detta stängsel var strömförande. Det var då jag drog mig till minnes något jag lärt mig i skolan på OÄ timmarna. OÄ (orinteringsämnen) var på den tiden det ämne spände från natur över till historia och samhällskunskap. Idag är ämnena i skolan uppdelade i SO, samhällsorienterande ämnen, och NO, naturorienterade ämnen. Nåväl! När vi stod där så kom jag ihåg vad min lärare, Ulla Lundberg, lärt mig, att saltvatten leder ström eller var det tvärtom? Som vi alla vet innehåller kiss salter och detta fick mig att komma på idén att testa min lärdom. Nu skulle jag få svar på frågan som jag inte hade något entydigt svar på, leder kiss stöm eller är det tvärtom. Sagt och gjort så övertalade jag Stefan att vara med i mitt lilla expriment för att få klarhet.
Jag tycks minnas än idag att korna i hagen log åt vårt lilla expriment. Kanske de log åt min feghet?
Vi drog ner våra byxor och vände oss mot elstängslet. På tre skulle vi samtidigt kissa på eltråden. När vi unisont kom till tre så sviktade mitt mod, med det gjorde inte Stefans. Han kissade med den påföljden att han stöp som en oxe. Han helt enklet föll raklång baklänges som en fura medan kisstrålen likt en glänsande stråle påminde om en liggande Manneken Pies. Ni vet den lilla pojken som står fontän i Bryssel. När Stefan låg där till synes livlöst kissandes mot skyn, vad gjorde jag då? Jo jag sprang, jag sprang utav bara den och jag stannade först när jag kommit på ett betryggande avstånd från den kissande livlösa kroppen. När jag vände mig om såg jag att Stefan började röra på sig och så småningom satte sig upp. Jag ropade och frågade hur det gick och när han kvicknat till så pass att han förstod vad som hänt uppgav han ett hjärtskärande skrik som övergick i ett rasande vrål, blandat med gråt. I ett huj kom han upp på benen och satte fart mot, ja just det, mig! Jag vände på klacken och sprang allt vad jag orkade och hann nätt och jämt hem för att i trygghet låsa in mig på mitt rum.
Slutar min berättelse här? Nä inte riktigt. Senare på kvällen så blev det rätts- och skiparting! Både Stefan och hans mamma kom på besök hem till oss och jag fick stå till svars varför jag lurat den unga Stefan att göra som han gjorde. Jag som var ett år äldre skulle väl veta bättre, tyckte Stefans mamma. Jag minns inte vad jag sa men bannor fick jag och be om förlåtelse fick jag också göra. Några dagar senare ringde jag Stefan och frågade om vi skulle göra något tillsammans och det skulle vi, allt var som glömt. Ilska gick fort över när man var ung och det var ju tur för mig denna gång.
Mycket roligt kan man minnas från sin ungdom. Framförallt så kommer minnena fram när ser saker som man känner igen eller ibland bara av att man känner vissa dofter. Sen är det ju så att vissa saker kommer för alltid att etsa sig fast i minnet och denna lilla historia hör sannerligen till en av dem, framförallt för Stefan!
Jag och Stefan letar småkryp. Jag är den främre av oss.
Alla behöver sina minnen. De håller betydelselöshetens
varg utanför dörren. / Saul Bellow
dan
