Å en slank jag hit, å en slank jag dit, å en slank jag ner i diket!

Oooooops!!!
 
Onsdagen skulle vigas åt skogsfågeljakt var det tänkt. Ryggen kändes förhållandevis okey, humöret på topp och både jag och Gibbe var laddade till tusen! Vad skulle det bli? En tjäder och flera orrar skulle förgylla vårt matbord framöver var det tänkt. Självförtroendet var verkligen på topp!
 
Men vad hände? Jo, skogsbilvägen smal och hal som en hockeyplan samt en förare utan erfarenhet att hantera halka med en fyrhjulsdriven bil, hade nog inte gått så mycket bättre med vår framhjulsdrivna Peugeot. Men allra mest en förare som trodde att han kör bättre än vad han uppenbarligen gör!
 
I ett motlut var det så halt att jag inte kom längre så valde jag att stanna och påbörjade att backa. När jag skulle bromsa in lite så märkte jag att jag bara gled mot diket på bilens högra sida. Oavsett om jag körde framåt eller bakåt så gled bilen sidledes. Jag försökte stanna bilen men det gick inte heller utan bilen gled baklänges och närmare och närmare kom diket. Jag hamnade i alltså i diket, som ni ser på bilden ovan. Oj oj oj vilken röra, och jag som inte ens klivit ur bilen denna fina jaktdag.
 
Det var bara att grabba tag i den monterbara spaden och börja skötta. Det tog mig två och en halv timme att komma lös och det enda glädjande i kråksången var att jag inte behövde någons hjälp att komma lös. Det var tur det för hade jag fått hjälp av någon ur "jaktgänget" jag jagar med, ja då hade jag fått höra det för all framtid och i tid och otid! Hur min trassliga och onda rygg mådde efter detta äventyr, ja det får ni räkna ut själva, de ä sanninga dä!!!
 
Det enda som jag åstadkom den jaktdagen var denna oreda i ett dike!
 
Många erövringar misslyckas snarare på grund av männens klumpighet än på grund av kvinnornas dygd! /Ninon de Lenklos
 
dan

Ung, smal och trettiosex år sedan!

Tänk vad tiden går! De där brallorna skulle jag nog inte få upp till knäna ens om jag provade dem idag, den gränsen är nådd för länge länge sedan. Här, kvällen efter studenten och samma kväll som den tidigare bilden med studentmössan på huvudet. Killen bredvid var en av mina klasskamrater och den jag umgick mest med, förutom Ingela förstås.
 
Det är faktiskt så att när jag nu blivit lite äldre, lite alltså, så har jag börjat fundera på vad jag egentligen gjort av mitt liv hitintills. Har kommit fram till att jag gjort ganska mycket faktiskt. Kanske skulle jag valt en annan väg i vissa vägskäl, men i det stora hela så är jag rätt nöjd med mitt liv trots ryggskada, sjukpension och att jag inte gillar messmör!. Det som ligger bakåt i tiden går nu inte att ändra på utan nu måste jag "titta" framåt. Jag måste fundera på vad jag vill göra med resten av mitt efter nästa operation om jag då blir bättre än nu, blir jag inte det så tar jag det den dagen, de ä sanninga dä!!!
 
Mitt intresse ligger i framtiden för att jag kommer att tillbringa resten av mitt liv där! /Charles F. Kettering
 
dan

IngDan Jonsson!

Ja ni här har vi båda jag och min fru för snart 40 år sedan! Här gick vi på gymnasiet 2 året och vi gick dessutom i samma klass. Jag bytte linje och klass, från Naturvetenskaplig till Samhälls/humanistisk, alldetes rätt klassen var en hopslagning av dessa två, bara för att få gå i samma klass som denna snygga tjej vilket jag tyckte då och faktiskt tycker än!
Tänk att vi varit tillsammans i 39 år vilket är en bedrift då väldigt många i denna generation har skiljt sig, så är'e bara!
 
Ps Visst finns det lite likhet mellan Dan och Ingela, vi alltså? Det innebär då att jag är rätt snygg med Ds
 
Med hjälp av uthållighet nådde även snigeln Arken! /Charles Haddon Spurgeon
 
dan

RSS 2.0