Snart är de här!

Härligt att om någon morgon få höra hur stararna har kommit, å med sitt tjatter tala om att nu du är det vår!
 
Visst är de riktigt granna dessa starar?! Ursäkta det lite suddiga kortet, det är taget med en Iphone 4.
 
Stare (Sturnus vulgaris) är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom den är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och har i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt.
 

Staren är främst välkänd genom sin sång och är en mycket duktig härmare. Staren har en stor geografisk utbredning och genom introduktion på andra kontinenter är staren idag en av de vanligaste fåglarna i världen. Dock har bestånden i Europa, efter en markant ökning på 1800-talet, sedan 1960-talet minskat mycket kraftigt. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt.

 

Staren har en kroppslängd på 19 till 23 cm och är därmed något mindre än en koltrast. Den mäter 37–42 cm mellan vingspetsarna. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Hanar som tillhör nominatformen väger i genomsnitt 81 g, honorna med sin genomsnittliga vikt på 76 g är något lättare.

I vinterdräkt är kroppen svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans och fjädrarna har vita till beigefärgade spetsar. Hela kroppen framstår därigenom som ljust fläckig. Vingarna och stjärtfjädrarna är svartbruna med ljusbrun bräm, armpennorna är dessutom beströdda med metalliskt glänsande fläckar. Praktdräkten framträder tidigt på året genom nötning av de ljusa spetsfläckarna på kroppsfjädrarna. Kroppen är då i sin helhet svartaktig och metalliskt glänsande. Näbben är gul i praktdräkt och svartaktig i vinterdräkt. Benen är rödbruna. Ögonens regnbågshinna är mörkbrun hos hanen och ljus hos honan.

Könen skiljer sig endast obetydligt åt. Honor är något mindre intensivt metallglänsande än hanar och punktteckningen på kroppen behålls oftast tydligare hos honor i praktdräkt. Undernäbbens bas är hos hanen i praktdräkt blågrå, hos honan gulvit eller svagt rosa. Juvenila starar saknar metallglans, kroppen är gråbrun men strupen något ljusare. Den har ett diffust ljust ögonbrynsstreck och örontäckarna är något mörkare. Vingarna är mörkbruna med ljus bräm och är utan metallglans. Näbben är matt brunsvart och benen gråaktigt rosa.

 

När de juvenila fåglarna genomför sin första ruggning i slutet av juli till september till första vinterdräkt ruggas först kroppsfjädrarna till svarta fjädrar med vita prickar. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud. På marken går staren snarare än hoppar. Flykten är direkt och snabb, flyktprofilen triangelliknande med kort stjärt.

 

Sången framförs hela året oftast från en exponerad utkiksplats, under häckningstiden oftast i häckningshålans omedelbara närhet. Intensivt sjungande starar burrar upp fjäderdräkten och flaxar med de utspärrade vingarna. Staren är beryktad för sitt "hånskratt". Den ihållande, pladdrande sången består av ett flertal stigande eller fallande piptoner, smack-, visslings- och skallerljud, samt imitationer av olika former av ljud som fågel- och andra djurläten eller ljud från människan och staden. Ofta efterhärmas exempelvis vaktelns, ormvråkens eller tofsvipans läten. Andra exempel på härmningar är hundskall, buller från gräsklippare eller ringsignaler från mobiltelefoner. Varningslätet skiljer sig beroende på hotet. För flygande fiender (kråkor, rovfåglar och så vidare) varnas med ett snabbt upprepat, skarpt, mycket kort "spett, spett", för fiender på marken med ett upprepat, långt utdraget "brrrrrrrt" eller "tschrrr".

 

Man har påvisat att behovet bland starar att sjunga, precis som hos alla tättingar, är en instinkt. Däremot är inte sången i sig en instinkt utan något som de lär sig av sina föräldrar. De flesta arter bland tättingarna lär sig sjunga under de 60 första dagarna och för starar krävs det att denna inlärning sker i ett socialt sammanhang med andra artfränder. Det vill säga att man inte kan lära upp en ungfågel med hjälp av inspelade fraser. Om en ungfågel inte lärs upp att sjunga kommer den aldrig att behärska sång och kommer förmodligen aldrig att attrahera en partner och få ungar.

 

 Vilket underbart gäng!
 
Staren har ursprungligen en palearktisk utbredning till största delen söder om polcirkeln och den finns allmänt i Europa och i mellersta Asien österut till Kina. Staren bebor nästan alla typer av terräng. Den bebor de boreala och tempererade zonerna, samt den nordligaste delen av medelhavszonen, i Europa och Asien från Island och Norge i väster, till centrala Sibirien och nästan ända till Bajkalsjön i öst. I Europa ligger den norra utbredningsgränsen vid Nordkap och på Kolahalvön, längre österut vid norra Ural, och avviker i västra Sibirien tillbaka till ungefär 60° nord. Utbredningens sydgräns löper i Europa genom norra Spanien, södra Frankrike, Italien, Jugoslavien och norra Grekland; i Asien genom Turkiet, norra Irak och Iran, Afghanistan, Pakistan och nordvästra Indien bort till nordvästra Mongoliet.
 

I Europa har staren en heltäckande utbredning. Den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt. Staren förekommer även i städer, i de större städerna kan den ses i de mest centrala delarna. Den högsta tätheten uppnås i områden med hålrika trädgrupper och angränsande ängsmark för födosök.

 

Staren utgör typarten för släktet Sturnus och beskrevs taxonomiskt första gången 1758 av Linné i den tionde upplagan av Systema naturae. Vilka arter som placerats i släktet Sturnus har varit omdiskuterat och fylogenetiska undersökningar har visat att exempelvis rosenstare och amurstare inte alls är så nära släkt med de europeiska stararna, som man tidigare ansett, utan närmre besläktad med majnastaren vilket har resulterat i en rekommendation att rosenstaren får återta sin tidigare placerng i släktet Pastor, under namnet Pastor roseus, och majnastaren placeras i släktet Agropsar och får det vetenskapliga namnet Agropsar sturninus.

OBS: All fakta hämtad från Wikipedia!

 

En sann vän är en sällsynt fågel! /Latinskt ordspråk

 

dan


Filmtips, Strike Back!

Gillar du mycken pang pang samt hjältar som aldrig dör hur farligt det än är, ja då är den här TV-serien från HBO något för dig, jag lovar!!!
 
Den här actionfyllda thrillerserien från HBO, handlar om den brittiska underrättelsetjänstens topphemliga organisation Sektion 20. Michael Stonebridge, en brittisk sergeant i elitlaget för terrorismbekämpning, och Damien Scott som tidigare arbetade för amerikanska Delta Force samt deras team reser världen runt i jakten på den livsfarliga terrorister som planerar en massa "sattyg"!
 
Häng med dessa tuffa grabbar som räddar världen från "onda" män!

Första gången du träffar den amerikanske elitsoldaten Damien Scott (Sullivan Stapleton) knullar han en thaibrud bakifrån. Det är metaforiskt på så många plan, framförallt då Damien själv är ett enda stort rövhål.

Längst ut på andra sidan spektrat av dysfunktionella personligheter hittar du Stonebridge (Philip Winchester), den brittiske SAS-soldaten som gör allt enligt regelboken. För att stoppa en internationell terrorist som hotar vår kollektiva frihet måste det omaka paret arbeta tillsammans. Strike Back staplar klyschor på hög som om de vore kaplaklossar. Med breda penseldrag i svart och vitt målar serien upp en skev världskarta där allt som inte är väst antingen är bananrepublik eller jihadland.

 

Livet är hårt. Sen dör du. Sen kastar de jord i ditt ansikte. Sen äter maskarna dig. Var tacksam för att det sker i den ordningen! /David Gerrold

 

dan


Vår älskade Gibson är död!

Till vår stora sorg och förtvivlan så dog vår Borderterrier Gibson torsdagen den 22 januari! En akut ryggåkomma skulle visa sig ge ett snabbt förlopp och trots att vi snabbt åkte till Smådjurskliniken vid Universitetssjukhuset i Uppsala, fanns det ingenting att göra utan han fick lugnt somna in!!! :( :(
 
Gibson fick av någon okänd anledning ett stort diskbråck, medfött eller av annan orsak det vet vi inte. Detta diskbråck tryckte så kraftigt på den förlängda märgen att nekros uppstod dvs den "dog" detta kallas i medicinsk form för myelomalacci. Detta medförde att Gibson fick hela sin bakdel utslagen och med total orörlighet som följd. Enligt veterinärerna så hade vi knappast hunnit rädda vår kära "Gibbe" om vi så hade bott i Uppsala! Fy va surt och så plötsligt allt detta kom, det gick så fort att vi fortfarande inte kan förstå att han är borta.
 
Vi upptäckte på måndagskvällen den 19 januari att han när han klev upp från liggande var långsammare än den vanliga speeden. Vi åkte till veterinär på tisdagen den 20:e och de misstänkte att han hade överansträngt sina rygg och benmuskler en aning. Vi fick recept på smärtstillande om han skulle få ondare. Den natten sov vi nästan ingenting. Han var så orolig och försökte hela tiden kliva upp utan att kunna. Han hade ont, var "förtvivlad" och orolig.
 
För mig som varit hemma efter min ryggskada, har Gibson varit min trofasta vän och ständiga följeslagare som i sju år alltid funnits där, lika glad och vänligt som alltid. Vad jag saknar dig Gibbe!
 
På onsdagsmorgonen åkte vi direkt till veterinären igen och de misstänkte ett kraftigt diskbråck med risk för nekros av ryggmärgen som följd. Närmaste veterinärstation som kunde göra en datorröntgen samt operation fanns i Uppsala. Men hur i hela friden skulle vi ta oss dit, vi hade ju inte sovit någonting och var jättetrötta och slitna av all oro! Men som tur var så kom en räddande ängel i form av vår ena granne Alf Sjöberg, som körde vår bil ner till Uppsala och tillbaka. Resan ner var en pärs då Gibbes oro tog sig ljudliga uttryck. Som tur var så fick vi åka in på veterinärstationen på södra berget i Sundsvall där han fick lugnande och smärtstillande. Vi kom fram till Uppsala vid 17.00-tiden och Gibbe togs direkt in för observation.
På morgonen den 22 så röntgades vår lilla hund och nekrosen var ett faktum. Vid 10-tiden fick vår fina vän somna in och flyga iväg till hundhimlen till stor förtvivlan och sorg!!!
 
Nu så får vi försöka att finna oss i verkligheten och minnas honom och hans underbara mentalitet och lekfulla sätt, dessutom så var han alltid lika glad och älskade allt och alla! Vi sörjer honom så!!!
 
Här följer några bilder ur hans härliga sjuåriga liv:
 
 
Vi kommer för alltid att minnas dig Gibson!!!
 
Tårar syns men om hjärtat blöder vem skall då se det? /Francois de La Rochefoucauld
 
dan

RSS 2.0