I morgon blir det "Hem till Gården"!

I morgon så ska jag heeeeeeeeeeem! Men oj oj oj vad jag har haft ont! Bara vända sig i sängen är och har varit oerhört påfrästande. Nä nu ska jag sluta gnälla så sitt gärna kvar ett tag till. De har varit helt fantastiska här på kliniken, allt från städ till överläkare, helt enkelt makalösa!!! Operationen gick riktigt bra och min blodförlust var minimal har de sagt, de är visst ett mycket gott tecken. Jag kan redan nu säga att Spinal Stenosen (förträngningen i ryggkanalen) som stört mig ut i mitt ben och min fot, är så gott som bra. I det fallet så känner jag mig som en helt ny man faktiskt, okey ny gubbe då. När det gäller steloperationen så får tiden utvisa hur det ska gå. Nu är det bara att ta det lugnt i 3 månader men samtidigt göra de rörelser som sjukgymnasten visat på. Det räcker nog gott och väl att göra de övningarna men jag ska ju göra annant med, jag är ju inte sjukskriven längre fastän jag är sjukskriven, fattar ni? Jag ska ju till arbetsförbedlingen på möten samt ner till min skola och vara där någon timme varje dag. Det är så himla sjukt allt det här så nu vill jag inte skriva mer om det! 


Örnsköldsvik, Höga Kustens pärla!!!!

MODO vann ju igår mot Linköping med 8 - 0, kanon grabbar!!! Undrar just vad min närmaste chef säger idag då? Han är ju LHC-fan uti fingerspetsarna!!! Tråkigt att inte fått vara på skolan idag och ge honom en liten förströdd blink. Nä nu får man se framåt och hoppas att de kan vinna mot HV-71 på lördag, det vore ju rent ut sagt supergöttt!




Bara det att ha en plats att längta till är en värdefull del av livet!  /Barbara Ring

dan


Vyer från Åsberget!

Var upp på Åsberget en sväng i söndags. Lite muligt men för övrigt frisk och skön höstluft. Vad ser man från Åsberget, kolla själv!


Höga Kusten, fotad från Åsberget i Örnsköldsvik. Den höga landtungan med en "puckel" på, till höger, är Balesudden.


Höga berg och djupa dalar ....


Om man tittar mot väster från Åsberget, ser man bland annat Själevads kyrka som vackert blickar ut över fjärden. Kyrkan i Själevad har vid flera tillfällen röstats fram som en av landets vackraste.


Mot öster avtecknar sig hoppbacken, en symbol för staden och välkänd för förbipasserande turister. Bakom hoppbacken ser man hamninloppet till Örnsköldsvik. 

Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite anfådd men man får
bättre utsikt!
   /Ingrid Bergman

dan


Åter till sex ...!

Åter till sex natursköna ställen i och omkring Örnsköldsvik. Jag har nu kommit till den fjärde platsen och den plats som ligger mig varmast om hjärtat, Svarttjärn i Själevad! Jag är uppvuxen i Myckling i Sälevad, ett samhälle ca en mil väster om Örnsköldsvik! Strax norr om Själevad ligger Mycklingsberget ett berg som påminner om Skuleberget fast betydligt mindre. Står man vid Själevads vackra kyrka och blickar mot norr så ser man Mycklingsberget resa sig som en gigantisk jätte. Bakom denna stenjätte ligger Svarttjärn i en dalsänka mellan tre berg, Mycklingsberget, Kastoberget och de sydligaste delarna av Visarberget. Svarttjärn har i många år varit ett vatten som försörjt hela Själevad med vatten och uppskattats för dess helt underbara smak. Numera är Sverttjärn en vattenreservoar som ej använd utan ligger där som en reserv. Det är numera ett populärt fiskevatten som fiskeklubben Storfiskarna ombesörjer och bland annat kalkar och sätter ut fisk i. Vid Svarttjärnen har jag vistats ett oräknerligt antal gånger. Jag har gått dit upp från den dag ag kunde och fick å så långt hemmifrån. Här uppe finns allt jag önskar mig av djur och naturupplevelser, för mig ett Eldorado och en plats att uppleva naturen, sitta och fundera samt ladda batterierna. Kolla in några bilder från mitt Eldorado!!!

Klicka på bilderna för att förstora dem!
   

   

    

   

   

   

    

DU SOM GILLAR SNUS KOLLA IN DET HÄR!!!!!

Få vet hur bra de har det; alla vet hur bra de kunde få det.   /Frithiof Brandt

dan


Nu är det dax för sex ...

Lördagen den 28 mars 2009

Nu är det dax för sex natursköna områden i och omkring Örnsköldsvik, igen. Jag har nu kommit till nummer två på min lista om sex av mina bästa ställen, som jag gärna besöker.

Sommaren 2008 for jag och Ingela tillsammans med våra vänner Anders och Bodil Johansson, för övrigt mor och far till vår blivande måg Samuel, till Stockholmsgatornas naturreservat. Området ligger ca 10 mil från Örnsköldsvik, vid Lägstaån alldeles vid gränsen mellan Västerbotten (vid länsgränsen mot Åsele lappmark) och Ångermanland.


Stockholmsgatorna är en urbergskanjon som bildades för ca 9000 år sedan av en isälv som uppstod i samband med tappningar av en stor isdämd issjö. Detta hände vid ett flertal tillfällen. Varje gång störtade vattenmassorna i ett enormt vattenfall ner i dalgången och tog med sig det mesta i sin väg. Isälven gröpte ur berget och en kanjon bildades. Kanjonen är idag ca 1,5 km lång med upp till 40 m höga lodräta bergväggar. Här finns blockgrottor som har gångar som leder salar i fem våningar men även gångar som leder ned till 10 meter under marken. Det finns även jättegrytor. I söder övergår kanjondalen i en torrlagd fossil älvfåra, därefter i ett mäktigt tappningsdelta ovanför högsta kustlinjen.


Åk gärna dit om ni vill uppleva lite vild och nära nog orörd natur som med sina hisnande bergsformationer för tankarna till Grand Canyon i Colorado, USA.

Läs mer fakt om Stockholmsgatorna här! Geologivägen

Klicka på bilderna så blir de större, samt klicka igen så stängs de!
           
Skylt till Trolltjärn                   Trolltjärnen                            Rikligt med myrmark


         
Mäktiga raviner                      Natursköna canjoner             Bedårande utsikt


           
Dax för fika                            Tät orörd Granskog                Småtjärnar och myrar

              
"Grottforskning"                     Skylt till Jättegrytan              I jättegrytans sal


           
Grytan från annat håll            Dagens kock Anders!              Matförberedelse

                               
Wok med Älgkött, svamp mm, mums!               Gullris


En vän är en människa i vars närvaro man törs vara sig själv!  /Crane

Nu blir är det lördag och då ska det mysas. Man kan börja med att kolla in skidskytte på TV. Sen kanske läsa en bra bok eller se någon bra film. Eller kanske spela något spel och bara umgås. Vad ni än gör så glöm inte att släcka alla lysen klockan 20.30 och en timme framöver. Sanning och säga så glömde vi bort det förra året, FY SKÄMS!!

dan

Jag gillar sex....

Fredag 20 mars 2009

Jag gillar sex natursköna platser i Örnsköldsvik, som jag återkommande besöker. Jag tänker presentera dessa sex platser för er men bara en i taget. Först ut i raden är Skeppsmalen med Skags udde!

Skags udde ligger ca tre mil från Örnsköldsviks centrum. Skags udde ligger där som en utpost med sin fyr som markerar inloppet till Örnsköldsvik. Närmast havet så ligger ett brett bälte av kalspolade hällar, som gjorda för solbadande. Det är underbart att vandra omkring på dessa hällar, känna vinden dra i sitt hår, och spana efter fåglar eller bråte som spolats iland. Skags udde är en förnämlig fågelsträcklokal. Både höst och vår då mängder av olika fågelarter passerar. Alldeles i anslutning till udden så ligger Skeppsmalens fiskeläge med ett kapell från 1803. I Skeppsmalen finns möjligheter att inhandla fisk av alla de sorter och tillagningar, perfekt att stoppa med i matsäcken innan man beger sig ut på hällarna!

Se till att åka till Skeppsmalen i sommar, jag tror att ni också kommer att finna platsen värd flera besök!!


Varma sköna ligger de där och väntar på en, hällarna!


Nästan lite utomjordisk miljö kan tyckas.


Man får se upp för hala partier när man vandrar omkring och njuter.


En del vegitation växer nere vid strandlinjen.


Tänk att vatten lockar så, stora som små!


Skags hamn.

Nu är det återigen helg, veckorna går fort! Jag räknar lugnt med att ni tar väl varapå varandra, så där himla bra som vi alla vill bli ompysslade. Strunta i blommorna, kraven och räkningarna och låt vänskapen och kärleken ta all plats!!! Sen ska ni alltid komma ihåg det att, ER Gud, vem han nu än är, går alltid med er!


Om jag ska tro på något som jag inte ser, då föredrar jag under framför baciller!    /George Bernard Shaw

dan

Gökottan!

2009-01-05

Här kommer en liten berättelse om och från min ungdom. På den tiden då fantasin upptog en hel del av dygnets vakna tid! Redan då hade jag ett stort intresse för kräldjur och natur!!!

Gökottan!


Jag var ute och gick uppe på ett berg som heter Mycklingsberget i höstas. Det är ett av mina gamla strövområden sen barnsben. När jag gick där och njöt i den generösa höstsolen drog jag mig till minnes en liten episod som utspelade sig en gång i en svunnen tid, på samma plats och på samma berg. Det var på den tiden då allt vad framtid hette var något främmande, då allt hände i nuet och man fångade dagen. Det var i min barndom.


Den lilla händelsen tilldrog sig för 39 år sen när jag var 12 år gammal och fortfarande trodde att allt som hände utanför Själevads kommungränser inte var sant utan bara påhitt. På den tiden var jag en storörad ung man med en mun som vilade endast när resten av kroppen befann sig i sovande tillstånd. Detta fick jag naturligtvis alltid höra från mina lärare som bestämt hävdade att unge herr Jonsson var i grunden en snäll ung man, men att han pratade och frågade för mycket på lektionerna. Detta har väl en viss sanningshalt och när jag en gång frågade min numera bortgångna mor om saken dementerade hon i alla fall inte det hela.

   

En dag, i slutet av maj 1969, var jag och mina båda bästisar Stefan och Mats uppe på just Mycklingsberget vid Svarttjärn i Själevad, strax utanför Örnsköldsvik. Vi var som vid så många andra tillfällen ute på utflykt för att titta på djur, främst då insekter och reptiler. Om jag inte missminner mig hade vi också med oss vapen i form av coltrevolvrar och knivar, detta ifall några apacher skulle anfalla oss. Den på denna tid så omåttligt populära westernserien High Chaparall gick för fullt på tv och jag jobbade hårt med att hävda min naturliga rätt, som äldst i gänget, att få vara den tuffe och hårdföre Buck Cannon. Hur som helst, när vi gick omkring och fantiserade som mest, höll jag på att kliva på en stor "fet" huggormshona. Ja det var utan tvivel den största huggorm som jag någonsin sett, med en längd på bortåt 2-3 meter. Det är klart minnet sviker väl på en gammal man, så det där med storleken på huggormen kanske inte i alla stycken överensstämmer med verkligheten. Det var i varje fall en mycket vacker huggormshona i gyllenbrun färg och med det karakteristiska sicksackbandet löpande efter ryggen. Vi kom att tillbringa hela dagen i hennes absoluta närhet. Hon till och med kröp över våra sandalförsedda fötter vid ett tillfälle, vilket vi tog som en kvittens på att vi hade hennes fulla ynnest och förtroende.


Efter denna härliga majdag återvände vi mot våra hem, förnöjsamt raljerande om vårt professionella handlag med giftormar. Väl hemkommen, efter ett kvällsfika, kröp jag ner i sängen och lade mig att än en gång i bokens värld få ge mig ut på äventyr med indianpojken Hjortfot.


Tidigt på morgonen, dagen därpå, väcker mig min mamma för att meddela att Mats i upphetsade ordalag bett att absolut omgående få prata med mig i telefonen . Han berättar att det skall hållas en gökotta nästkommande morgon på Mycklingsberget precis på den plats där vår huggormshona har sitt revir. En gökotta kan man kort och gott beskriva som en friluftsgudstjänst i maj just när göken kommit till vår del av landet och sitter och ropar på sitt karakteristiska vis, en tanke på ormen i paradiset for precis nu genom mitt huvud. Men det värsta av allt var att  Mats pappa var ansvarig för denna gökotta. Han, en fullfjädrad ormhatare som inte skydde några som helst medel att förpassa dessa djur till de sälla jaktmarkerna. I rättvisans namn må jag väl ändå säga att Mats pappa var en rättskaffens man som med stor iver gjorde allt för att bekämpa de mänskliga orättvisor han kom i kontakt med.


Nu var goda råd dyra och efter det att jag och Mats konfererat med Stefan, beslutade vi att återvända till vår ormvän. Vi hittade henne solandes på samma ställe som vi lämnat henne dagen innan. Cirka 50 meter från den plats ormhonan uppehöll sig på, fanns det en öppen plats bland de ståtliga tallarna med en eldstad i mitten. Eldplatsen omgavs av träbänkar, gjorda av kluvna stockar liggande på avsågade gran- och tallstammar. Det fanns nu inga tvivel om att "mördarna" skulle uppehålla sig på denna rastplats och att de därigenom med stor sannolikhet skulle upptäcka vår skyddsling.


 

Vi beslutade oss för att förflytta huggormshonan ca 50 meter i riktning från hennes favoritplats och på så sätt också ifrån rastplatsen. Vi valde en liten ravin som vi ansåg alltför motbjudande att besöka för de till ålderns höst komna gudstjänstdeltagarna. Sagt och gjort, innan vi lämnade vår slingrande vän för dagen, bar vi henne medelst pinnar till den plats vi valt. Vi bestämde oss därefter för att tidigt nästa morgon ta oss tillbaka och kontrollera så att hon inte krupit tillbaka till sitt favoritställe i närheten av "gökottealtaret". Detta kom nu att vålla lite problem för oss sjusovande ungar eftersom gökottan startade klockan 06.00 och besökarna troligtvis skulle börja samlas redan en halvtimme innan start. Innan vi gjorde kväll, beslutade vi oss för att träffas vid postlådan hemma hos mig nästkommande morgon klockan 05.00.

   

Tröttare än trött vaknade jag av att någon kastade sten på mitt sovrumsfönster. Yrvaken satte jag mig upp i sängen och kunde konstatera att klockan var 10 minuter över 5 på morgonen. Visst i katten! Huggormshonan. Oj vad jag skämdes, då det hör till saken att det alltid brukade vara jag som fick väcka mina kamrater när vi skulle ut på tidiga äventyr. Då brukade jag ivrigt ägna mig åt konsten att psyka mina sömndruckna polare på det mest obarmhärtiga sätt. Gissa om de nu såg sin chans att ge igen. Hela vägen upp till Mycklingsberget fick jag höra att den tiden var förbi då jag var den morgonpiggaste i gänget. Trött och utan mat i magen var jag en ömklig figur helt i deras våld.

   

När vi kom upp till platsen för gökottan hittade vi huggormshonan på samma plats som vi fann henne första gången. Hon hade alltså under morgonens första timmar tagit sig de ca 50 meterna tillbaka till sin favoritplats, med risk att bli upptäckt av "barbarerna". Detta visade att vår heroiska insats inte skulle vara bortkastad. Snabbt som ögat bar vi tillbaka huggormshonan till ravinen och hade inte suttit hos henne speciellt lång stund, då vi hörde folk mumla neråt vägen till, de första gökottebesökarna anlände.

   

Gökottan startade bra precis klockan 06.00 med ett 20-tal deltagare ivrigt sjungande en vårpsalm. Jag tror att det var "Morgon mellan fjällen". Hela gökottan igenom satt vi hos vår huggormshona och inmundigade vår medhavda matsäck utan att för en sekund lämna uppmärksamheten från vår skyddsling. När gökottan var över och deltagarna började samla ihop sig för hemfärd, ropade Mats pappa på honom. Vad var det nu för elände som var i görningen? När Mats kom tillbaka berättade han att hans pappa var mycket glad över att vi tagit oss upp till denna gökotta. Men han tyckte det var besynnerligt att vi skulle sitta så långt ifrån de andra deltagarna. Detta hade Mats finurligt nog förklarat med att vi alla tre var allt för blyga för den församlade skaran av mestadels äldre damer. Detta godtog han utan misstro och hela följet lämnade vårt "ormberg" förmodligen rejält stärkta i anden efter den tidiga gudstjänsten. Vi stannade kvar fram till eftermiddagen och flyttade då över ormen tillbaka till hennes favoritplats.


Under försommaren fram till midsommar besökte vi henne ett antal gånger och fann henne fortfarande på sin favoritplats. Strax efter midsommartid hade hon försvunnit och hade då förmodligen sökt sig ut i den kringliggande skogen på jakt efter mat.

   

 

Jag är än i dag ganska ofta uppe vid Mycklingsberget och promenerar. Och just om vårarna brukar jag ibland stöta på huggormar på ungefär samma plats som vår huggormshona hade som favoritplats. Jag inser då till min glädje att det vi gjorde var en enkel och god liten gärning för ett alltför ofta missförstått djur. Det är så fantastiskt att jag idag 39 år senare med egna ögon kan se hur hennes avkomma ligger där och lapar sig i solen. Och att det är just hennes avkomma är jag 100-procentigt säker på, eftersom de alla är cirka  två och en halv meter långa.



Ja tänk ändå om man kunde få tillbaka lite grann av den fantasi man hade som barn. Då skulle jag göra så mycket annat än alla "måsten" som alltid följer i ens väg. Då skulle jag oftare stanna upp och upptäcka allt det vackra runt om mig. Idag är det allt för lätt att man rusar förbi de där små tingen som ger sån näring till själen.


Det vi kan göra i skolan är att låta våra elever uppleva dessa små ting. Ta inte ifrån dem deras fantasi för det dödar deras kreativitet, det är jag säker på. Tids nog blir våra elever vuxna så låt dem vara barn så länge som möjligt.


dan jonsson                                            


RSS 2.0